Kungsleden del 3

OBS! Det blev ett väldigt långt inlägg men jag hoppas att ni har nöje av läsningen.

Framme i Ammarnäs. Det här har varit den mest krävande och omväxlande delen med avseende på vädret men även mentalt.

Det blir ganska mycket skrivet om vädret hela tiden men när man befinner sig i den här typen av terräng är man väldigt utsatt och beroende av att vädret håller sig inom det som man själv bemästrar.

När vi lämnade Kvikkjokk sken solen i ansiktet och vinden låg lätt i ryggen, precis som jag längtat efter hela tiden. Vinterleden söderut från Kvikkjokk var jämn, bred och superfin. Längs med jokken och sedan upp i skogen. Jag tänkte att om leden skulle vara så här fin hela vägen till kalfjället skulle ju det här gå som en dans. Halvvägs upp i skogslandet slutade dock det sladdade spåret och det vanliga skoterspåret tig vid. Lite lätt guppigt och med en del riktigt branta, men korta, passager. De där extra 18 kilona som jag lastat i pulkan kändes definitivt av och vid en brant passage blev jag tvungen att ta av mig skidorna för att få upp pulkan. Men vad spelar det för roll, vädret var strålande och omgivningarna fantastiskt vackra.

Vi tog en kort lunchpaus i Tsielekjokkstugan och fyllde på med energi innan vi skulle över passet till Parka. Nu drog molnen in men med bra sikt fortfarande. Leden passerar precis nedanför bergsbranterna och det varnas för lavinfarligt område. Det är inget område som man vill göra några längre stopp i så det var bara att skida på. Väl genom passet träffade jag på den första ”vitabandaren”. Det vill säga att han ska skida hela den svenska fjällkedjan. Från Grövelsjön till Treriksröset. Han såg ganska sliten ut och jag tipsade om Tsielekjokkstugan.

Rossi och jag fortsatte ner mot Parka och hittade en skogsdunge där vi slog läger. Nu hade det börjat snöa och ganska mycket dessutom. Snabbt upp med tältet, få in hunden i lä och ge honom mat och vatten. Sen var det bara att smälta snö och göra mat till mig själv. Vid sjutiden la jag mig ner på liggunderlaget och somnade direkt. Vaknade vid halvtolv och kom på att Rossi inte varit ute sen vi kom fram vid fyratiden. Släppte ut honom för att kissa och såg att det var stjärnklart och helt stilla. En stund senare började det blåsa men då somnade vi igen.

Jag hade fått rapporter om att det var en storm på väg och ville därför ha tag på en stuga för nästa natt. Vid Ballekjaure ska det finnas en privat stuga som man kan hyra men jag visste inte vem som ägde den. Vi packade ihop tältet och begav oss mot Västerfjäll. En kanonfin dag med strålande sol. Ganska varmt så jag kände att det klibbade lite lätt under skidorna. I Västerfjäll knackade jag på det första huset där jag såg att det rök ur skorstenen. Det var hos Evy och Lars. I Västerfjäll finns inga bofasta så jag hade tur att det var någon där. Han som äger stugan i Ballekjaure bor i Örnvik och jag tyckte att det var lite för lång omväg att skida dit. Däremot hade Evy och Lars en stuga som jag fick hyra i Västerfjäll. Jag tackade ja, ville inte tälta när det varnades för stormbyar med upp till 30 m/s.

Vi sov gott i stugan. Det blåste fortfarande på morgonen men sikten var god. Vi gav oss iväg redan klockan sju då jag visste att vi hade en lång dag framför oss då vi siktade mot Vuonatjviken. Vinden i ryggen gjorde att vi blåste fram till mitten av Tjeggelvas där vi skulle svänga av mot Vuonatjviken. In på skoterspåret i skogen, det klibbade under stighudarna så de åkte av lika snabbt som de kommit på. Nu klibbade det under skidorna istället men det var bara att kämpa på framåt. Det började snöa rejält och snart såg vi inte längre skoterspåret. Ledkryssen var i stort sett obefintliga och jag hade dålig koll på var vi skulle när sikten blev sämre och sämre. Det här kändes inget vidare så jag bestämde mig för att vända. Skidade ner kilometrarna till sjön igen och ut till ledmarkeringen mitt på sjön. Då drog det igen rejält och jag såg knappt mina egna skidspetsar och definitivt inte ledmarkeringarna. Försökte följa skoterspåret så gott det gick och känna mig framåt. Visste att det snart skulle blåsa över men ville in till land och sätta mig i säkerhet. Precis då kommer det tre skotrar. De frågade om jag sett någon ledmarkering nyligen. De hade plats för pulkan, skidorna, mig och Rossi så jag hoppade på en av skotrarna med Rossi i famnen. Vi kryssade oss fram över sjön för att känna av var skoterleden gick och kom så småningom fram till Örnvik. Tack för skjutsen!

Stormen skulle hålla i sig ett par dagar och jag kände att tiden började rinna iväg. Tyvärr fick jag ta beslutet att ta mig med bil till Jäkkvik och fortsätta skidturen därifrån. Väldigt synd att jag skulle missa Vuonatjviken som jag sett fram emot samt att jag inte riktigt skulle skida hela Kungsleden. Men tyvärr rår man ju inte över vädret så jag fick besluta mig för att missa en och en halv skiddag.

Från Jäkkvik på tisdagsmorgonen följe vi jättefina skoterleder upp till en raststuga som ligger precis på gränsen mot kalfjället. En förmiddagsfika med varm choklad och smörgås innan vi skidade vidare mot Pieljekaise Nationalpark. Parkgränsen ligger mitt på kalfjället och man har fin utsikt över hela området. En bit ner i björkskogen kom vi fram till Pieljekaisestugan där vi åt lunch. I nationalparken råder skoterförbud och med den nyfallna snön fick vi spåra själva. Rossi valde att gå bakom pulkan då han började bli trött.

Pieljekaise Nationalpark är väl värt ett besök om ni inte varit där. Fantastiskt vackert landskap.

När vi kom ner på sjön där nationalparksgränsen går drog det in ett snöoväder igen. Det höll i sig tills vi passerat sjön, då sprack vädret upp igen. En skön utförskörning till byn där vi stannade till på en barfläck och njöt i solen ett litet tag.

Det fina vädret höll i sig även nästa dag när vi skidade mot Sjnulttjie. Fina spår ut från byn och upp mot kalfjället. En jämn stigning hela vägen och vi stannade en bit upp och tog en kort paus för att fylla på energi. Idag fick Rossi gå utan tossorna. Spåren var hårda och fina och han hade inga problem med snö/isklumpar. De soliga dagarna smörjer jag in hans ljusa nosrygg med solskyddskräm och till kommande vårturer och glaciärturer funderar jag på att skaffa solglasögon till honom för att skydda hans ögon.

Det blev en sån där härlig dag då man inte vill gå in men till slut kom vi fram till raststugan där vi skulle tillbringa natten. Rossi fick mat och vatten innan han däckade på mitt liggunderlag. Skönt att se att han kan komma till ro.

Från Sjnulttjie till Ammarnäs är det nästan 29 km så jag visste att det skulle bli en lång dag. Däremot hade vi ingen brådska att komma fram. Vi tog lite sovmorgon och kom iväg vid halv nio. Vinden låg på från sidan och det var tunna moln som solen kämpade för att tränga igenom.

I skydd för vinden tog vi lunchpaus innan vi påbörjade stigningen upp från fjällbjörksterrängen. Det var även här som jag träffade på de första skidåkarna på fyra dagar. Även dessa var ”vitabandare” och dessutom visste den ena killen vem jag var då jag jobbat tillsammans med hans pappa.

På platån var det mjukt fint underlag och massvis med snö. På bergssluttningarna väster om leden såg jag spår efter tidigare laviner. Det är de första som jag ser på hela turen.

Nu har molnen spruckit upp och vinden avtagit. Precis de här dagarna har jag längtat efter när det stormat som mest. Den här sträckan är väldigt lättskidad. Nästan som att någon har tagit en linjal och dragit ett rakt streck på kartan. Ledkryss så långt ögat når, lite lätt böljande upp och ner.

Efter halva dagen började Rossi bli lite lätt uttråkad. Tollare är ju inte gjorda för att bara springa framåt, de vill ha en uppgift. Oftast visar han det genom att börja rida på pulkan eller att jaga stavarna och försöka få tag på trugorna. Då är det bara att ta paus och sysselsätta honom med något annat, som att gömma godisbitar i snön som han får leta efter eller att apportera isklumpar.

Nedförskörningen till Vindelälven var jämn, fin och lång och väldigt skön. Vi tog en energipaus vid det första vindskyddet innan vi skidade de sista 10 kilometrarna in till byn. För natten hade jag hyrt en lägenhet av Ammarnäs Guidecenter.

I Ammarnäs såg jag första skylten med vår slutdestination. Bara 8 mil kvar fördelat på tre dagar. Det är blandade känslor. Det har så här långt varit en både kul och utmanande tur och jag trivs så bra i de här miljöerna. Jag återkommer med den sista rapporten när jag kommit till Hemavan.

/Susanne