Man down!

Ibland slutar inte äventyren som man planerat eller hoppats, olyckor och skador är tyvärr en del av en aktiv livstil. Det gäller att vara förbered, att ta vara på sig själv när saker och ting går snett långt från allfarvägarna, och veta när man måste kalla in hjälp från andra. 

Vi hade sett potentialen för skidåkning i området under en kantarellplockningstur för några höstar sedan. Nu var det dax att se om det levde upp våra förväntningar. Det vanliga stormvädersturerna var redan testkörda och visade att snön på vårt mål för dagen borde ligga djup och skyddad från vinden av den omgivande skogen trots att det blivit sönderblåst på kalfjället. Vi tog skotrarna från Borgafjäll, en dryg timme till foten av klättringen, satte på stighudarna och började bryta vad vi förmodar var det första skintracket på denna sluttning. Redan på vägen upp märkte vi att våra förväntningar inte skulle komma på skam, fjällbjörkarna var perfekt utplacerade för att skydda snön från vinden men samtidigt bjuda på fina åkytor, all eventuell undervegitation var täckt av den djupa snön och lutningen var tillräcklig och framförallt jämn under hela åket. Väl upp på ryggen där kalfjället började ta vid var det snabbt av med stighudarna, knäppa pjäxorna och ställa om bindnigarna för utförsåkning. 150 effektiva fallhöjdsmeter senare i lekfull terräng, med små dropp och kanter,kunde vi konstatera att vi hittat ytterligare ett bra område med fin skogskidåkning. Perfekt för dagar då vädret är för dåligt för längre turer på kalfjället. Vi har till och med ett bra namn på det, Magic Mushroom.

Nästan i botten på dagens andra åk löser min högra skida ut och jag fortsätter med bra fart rakt mot en dunge med fjällbjörkar. För att undvika att köra rakt in i dem med huvudet först tar jag i allt jag har och vrider över kroppen åt andra hållet. När allting stannat så känner jag direkt att något inte står rätt till i vänstra höften. Jag får hjälp att knäppa loss den kvarvarande skidan och sätter mig till rätta så gott det går i snön och känner att det svartnar för ögonen några sekunder. Efter att ha suttit ner en stund, fått i mig lite att dricka och en extra jacka, får jag hjälp att ställa mig upp på mitt friska högerben för att testa om det går att ta sig tillbaka till civilisationen för egen maskin. Vänsterbenet känns inte stabilt, ungefär som att stå på en isfläck med pjäxan fast den sitter ordentligt fast i snön. Dessutom har vänstra vristen också fått sig en törn, så pjäxskalet får åka av för att inte behöva klippa sönder det i ett senare skede. De positiva är att jag inte har så ont där jag sitter i snön men det är helt klart att jag inte kan ta mig ner till skotrarna själv och förmodligen inte köra tillbaka till närmaste väg även om jag tog mig ner. Dax att tillkalla hjälp.

Turligt nog så hade vi riktigt bra mobiltäckning där vi befann oss, något som man definitivt inte kan räkna med i svenska fjällen. Vi kunde lämna ganska tydlig information om var vi befann oss inklusive GPS koordinater från telefonen. Ett tips är att kolla upp hur du hittar GPS informationen på din telefon, eller ännu hellre har med dig en separat GPS i packningen, det underlättar mycket för den som ska hitta igen dig i vildmarken. Sikten visade sig vara för dålig för ambulanshelikoptern att flyga, så hoppet stod till skoterevakuering till närmaste bilväg. Jag satte på mig alla extra kläder jag hade med, tog fram termosen med varm blåbärsoppa och isolerade mig från snön med ryggsäcken medan min turkamrat förberedde en evakueringsväg till plattare mark och höll kontakten med larmcentralen. En inventering av förbandsväskan gav också några smärtstillande tabletter som jag tog inför vad som säkert skulle bli en skumpig färd tillbaka längs skoterleden.

Några timmar senare hörde vi ropen från de första fjällräddarna. På något sätt kändes det som om faran var över,  även om det återstod mycket jobb innan de fått ner mig till den väntande räddningspulkan och tillbaka till vägslutet vid Sannaren där ambulansen väntade. Röntgenplåtarna visade att jag brutit lårbenshalsen och även fått en fraktur på fibula vid fotknölen. Ett dygn senare var lårbenet ihopspikat och fotleden inbäddat i ett Aircast. Nu har jag några månader med läkning och rehabträning framför mig innan jag är redo för nya äventyr.

På det hela taget tycker jag att jag under omständigheterna klarade mig undan ganska lindrigt. Visst blev det ganska kallt i väntan på hjälp men jag hade inte särskilt ont med tanke på de dubbla frakturerna. Till viss del handlar det förstås också om tur i oturen. Om jag slagit i huvudet i fjällbjörkarna eller punkterat något av de stora blodkärlen i ljumsken hade utfallet kunnat bli ett helt annat. Marginalerna är små och det är viktigt att vara förberedd när olyckan väl är framme. Förutom GPS så hade det varit bra att ha med vindsäcken som låg kvar hemma och mer varm dryck. Ytterligare första hjälpen träning och en personlig nödsändare, som t.ex. SPOT, är definitivt investeringar att överväga om man ska färdas långt från civilisationen.

Slutligen måste det sägas att den viktigaste faktorn för att allt gick så pass bra som det gick   är de insatser som min turkamrat och de frivilliga Fjällräddarna från Borgafjäll gjorde. Ert professionella omhändertagande och er hjälp är guld värda, stort tack till er alla!

/Anders

Spot
Fjällräddningen