Recension; Blizzard ZeroG108 och G3 ION12

Skidutvecklingen går hela tiden framåt och även om mina K2 Coomba är bland de snyggaste skidorna jag ägt så var det dax för nya topptursskidor i år. Efter att ha lusläst skidtester i tidningar och på nätet föll valet till slut på ett par Blizzard ZeroG108 i längsta längden (185cm) med ett par elegant färgmatchande ION12 bindnigar från G3. Här är mina intryck efter 2 månaders intensiv användning både på tur och i liftsystemet.


Vi börjar med skidorna. Jag föredrar toppturskidor som är fokuserade på att funka bra utför framför de absolut lättaste skidorna, det är ju trots allt utförsåket som är målet. ZeroG 108 har en kärna av paulowniaträ och är förstärkt med carbonfiber som lagts i en riktning vilket  gör att de är relativt lätta (1750g enligt Blizzard) men framförallt väldigt vridstyva. Konstruktionen är ganska typisk för en modern friåkningsskida med raise fram och bak och med lite spann under foten. Toppen är relativt bred och den bredaste punkten är något indragen, eller tapered som nordamerikanerna säger. Måtten är 136/108/122. 185cm är som sagt längsta längden de tillverkas i, vilket är lite kortare än vad jag vanligtvis åker på. På grund av detta valde jag också att montera bindningarna några mm bakom mittpunkten, jag åker oldschool med mycket vikt framåt och ville inte ha för lite skida framför bindningen. Nästa år kommer tydligen en lägre version och grafiken förändras också.
Att de funkar i mjuka förhållanden är inte överaskande med tanke på konstruktionen. Den flyter fint i lössnön vi fått här i Sverige i år, men om jag skulle åka till Kanada eller Japan skulle jag nog vilja ha ett par bredare skidor. Den realtivt korta längden gör att jag tycker att de också fungerar bra i tät skog där de är lätta och snabba att få runt i svängarna.  Trots det har jag inte upplevt att de blir oroliga i högre farter även om mina Rossi Squad7 är stabilare. Det område ZeroG 108 överraskar positivt på är när det blir hårdare i backen. För att vara en så lätta skida håller den kanten bra även i hårdpackad pist och det är bra snärt i svängarna. När det blir lite mer stökigt och uppåkt gör sig dock den låga vikten påmind och ZeroG 108 studsar runt lite mer än en skida med metallager i konstruktionen. Helhetsintrycket är att Blizzard har fått till en bra kompromiss mellan vikt och åkegenskaper och att vristyvheten är imponerande för den här typen av skida.


Dynafit hade länge patentet  på den typ av turbindningar som använder speciella fästen i pjäxorna för att sätta fast dem i bindningarna. Efter patentets utgång kom en våg av tillverkare som tagit grundkonceptet och gjort sin egen version med mindre förändringar. G3 ION12 är ett typiskt exempel på detta och det blir därför naturligt att jämföra dem med de Dynafit Radical FT bindningar jag hade på mina tidigare toppturskidor. Den tydligaste fördelen med G3 ION12 är att den är mer lättanvänd. Tådelen är betydligt enklare att kliva i tack vare de två plastpiggarna som hjälper till att placera pjäxan i rätt läge, den har också en smart kanal under fjädrarna som gör att man kan använda staven för att rensa bort snö. Enligt prylgurun Lou Dawson  på wildsnow.com har också G3;s tådel bland de starkaste fjädrarna bland techbindningarna.

Häldelen flexar som en vanlig alpinbindning vilket betyder att man slipper besväret med att ställa in ”Dynafitglappet” mellan häl och pjäxa och i alla fall teoretiskt undviker problem med prerelease. Denna funktion finns även på nya Dynafitbindningar. Häldelen har också några andra intressanta lösningar. Till skillnad från Dynafitbindningar går det att rotera den åt båda hållen för att ändra till gåläge vilket gör att man kan byta tillbaka till utförsåkningsläge genom att använda staven som hävarm. Skistopern låser sig automatiskt när du trampar ner den i gåläget vilket ger en extra säkerhet om du skulle råka tappa den medan du byter från utförsåkning till gåläge. De två sistnämda funktionerna bidrar dock också till två relativt små men irriterande problem med G3 ION12. Den lilla haken som håller fast skistopern tenderar att frysa fast vilket gör att stoppern inte fälls ut när man ändrar tillbaka till utförsåkningsläge. Hittils har jag alltid fått loss den genom att rotera häldelen fram och tillbaka några gånger, men frågan är hur det funkar om man är ute på en flerdagars tälttur utan möjlighet att tina upp skidorna varje kväll. När man går uppför i djup snö och skidan flexar ordentligt så har det också hänt ett par gånger att pjäxan tagit i häldelen och fått den att hoppa över till utförsåkningsläge. Små problem som sagt, men ändå tillräckligt för att jag förmodligen går tillbaka till Dynafit nästa gång jag byter skidor. 

Blizzard ZeroG 108;

+ Bra balans mellan låg vikt och utförsåknigsegenskaper, bra kantgrepp på hårt underlag, flyter fint i lössnön

-En längre version hade varit bra, designen är inte den snyggaste

G3 ION12;

+ Lättanvänd, bra finish

– Skistopern fastnar, häldelen kan hoppa tillbaka till utförsåkningsläge medan du går

Andra turskidor jag testat; K2 Coomba, Voile Charger BC, DPS Wailer 112

Andra turbindningar jag testat; Dynafit Radical 12FT, Marker Duke, Alpine Trekkers

// Anders

Blizzard ZeroG 108

G3 ION12

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s