Jag har flera gånger fått frågan var mitt friluftsintresse kommer från. Visst blev jag som barn utsläpad för att plocka bär, men vi var ingen friluftsfamilj. Första gången jag vistades ”på riktigt” i fjällen var jag 26 år, innan dess hade jag bara åkt skidor i Sälen en gång. Under skoltiden gjorde vi någon vandring längs Sörmlandsleden och en paddeltur med kanot i vattendragen runt Simonstorp i Östergötland, båda två med övernattning utomhus. Jag har alltid tyckt om att tälta men det blev inte naturligt under min uppväxt då jag inte hade kompisar med samma intresse.
Min första fjällvandring mellan Ljungdalen – Helags – Fältjägaren – Helags – Ljungdalen blev min introduktion till de svenska fjällen. Jag älskade det! Det var där och då jag hittade hem.
För hem är precis den känslan som jag känner på fjället, och det spelar ingen roll om det är sommar eller vinter. Känslan av välbefinnande kan komma när som helst. Det kan vara en dalgång eller fjälltopp eller bara en fjällplatå med milsvida vyer. Det är då jag får den där känslan; ”här trivs jag, just precis här”. Sen min första vandring har det blivit många fjällturer men jag återkommer alltid till den känslan.
Jag tror att det handlar om platser i vår omgivning som vi känner extra samhörighet med och där vi känner oss trygga. Men för min del handlar det även om en enorm frihetskänsla. Där står jag mitt på fjället, alldeles ensam i allt det stora.
Vilken plats får dig att känna så? Det kan vara allt från en viss tunnelbanestation till en fullsatt Ulleviarena eller uteplatsen på landet.
/Susanne
aventyrslust.com 