Jag har alltid hävdat att det är värt att släpa på lite tyngre topptursutrustning för att få bättre utförsåkning. De senaste årens utveckling av ständigt lättare skidutrustning har dock fått mig att omvärdera mina tidigare priciper och allt mer fundera på om inte ”light is right”. I fjol gjorde jag slag i saken och skaffade mig en riktigt lätt uppsättning med Völkl VTA 88 Lite skidor, Salomon S/LAB X-Alp pjäxor och ATK Raider 12 2.0 bindningar. Här är mina intryck efter en säsongs åkning, alla delarna finns även som 2018/19 års modell och är helt oförändrade.
Völkl VTA 88 Lite: Byggda av kolfiber kring en kärna av lätt trä ger VTA 88 Lite en vikt av 1150g i 180cm längd vilket självklart gör dem väldigt trevliga att gå uppför med. Och det faktum att de finns i längre längder, än många andra lätta skidor, var en viktig faktor för mig som är 190 cm lång. För att göra skidorna så lätta som möjligt har Völkl valt att göra området för bindningsmontering H-format. Därför är det viktigt att hålla koll på monteringspunkterna så att de fäster ordentligt.
Mer överraskande är att skidorna också fungerar riktigt bra utför i de flesta förhållanden. De är rejält vridstyva vilket gör att de håller kantgreppet på hårda underlag och den breda toppen och tiprockern flyter fint när det blir mjukare. När det blir stökigare så märker man dock av den låga vikten och skidan tenderar att studsa på pucklar och hårda ojämnheter. När snön ligger djup i skogen kommer jag fortfarande att välja min Blizzard ZeroG 108 men till allt annat funkar Völkl skidorna utmärkt. Bäst är de för vårskidåkning på kalfjället och motionsturer i skidbacken, och som sagt på uppvägen går de nästa av sig själva.
Salomon S/LAB X-Alp: Riktigt lätta toppturspjäxor är en kategori som verkligen har exploderat de senaste åren och det finns många alternativ att välja mellan. Mitt val föll på Salomon pjäxorna på grund av det unika delade skaftet som ger lateral rörlighet i fotleden vilket jag hoppades skulle hjälpa mina dåliga menisker som tenderar att ställa till problem när jag går på skrå, och det gjorde de. Pjäxan finns i två versioner (och även en liknande version från Arcteryx som tillhör samma koncern som Salomon), med eller utan kolfiber i skaftet. Då jag väger närmare 90kg valde jag den styvare kolfiber versionen, om man vet att man behöver anpassa skaftet kan dock Grilamid versionen vara ett bra val.
Den längsgående rörligheten är i det närmaste obegränsad, det är rörligheten i fotleden som sätter stopp innan pjäxan gör det. I kombination med den låga vikten visar detta att fokus ligger på att ta sig uppåt med minsta möjliga insats. Trots att pjäxan bara har två spännen och ingen tunga så funkar de riktigt bra utför, även för mig som gillar att åka med ordentligt framåttryck, mycket tack vare en rejäl Powerstrap och den styva kappan.
På minussidan hamnar den interna damasken som tenderar att hasa ner när man går och gör det krångligt att ta ut innerskon. Den tunna innerskon gör dessutom pjäxan ganska kall och den medföljande innersulan är som en tunn pappbit. Passform är väldigt individuellt, men då jag läst på många ställen att denna pjäxa skulle vara liten i storlekarna så kan jag säga att jag gick på samma storlek som jag har på mina andra Salomon skor och längdpjäxor (28,5) och det funkade fint.
Jag skulle inte välja att kombinera den här pjäxan med riktigt breda skidor och kraftigare bindningar. De korta utsticken fram och bak gör den dessutom omöjlig att använda med vissa hybridbindningar som Kingpin och Salomons egna Shift. Som en del av en lätt utrustning är den ett mycket bra val och med tanke på sin låga vikt är den relativt kraftfullt.
ATK Raider 12 2.0: Raider 12 är långt ifrån ATK:s lättaste bindning. Den italienska tillverkaren är mest känd för sina extremlätta racebindningar, men Raider 12 har några avgörande funktioner inkluderat i ett paket som ändå bara väger 350g. Först och främst har den skistoppers. Jag är inte ett fan av fångremmar, särskilt om man rör sig i lavinterräng, och att vara utan någon form av sätt att hindra en tappad skida att skena utför sluttningen är inte ett alternativ. Skistoppern fälls upp manuellt vilket gör att du undviker risken att tappa skida utför backen när du klickar i bindningen. Bindningen går också att ställa i längsled vilket är ovanligt för de lättaste bindningarna där ett par nya pjäxor oftast betyder ommontering av bindningarna.Slutligen har den ställbara utlösningsvärden, vertikalt och horisontalt, på häldelen snarare än de utbytbara U-fjädrar som är vanliga på lätta bindningar.
Finnishen är mycket hög och bindingen är mestadels gjord i metall vilket bör göra den långlivad. Efter en säsongs användning ser den i princip ut som ny.Några mindre klagomål är att magneterna som håller hälhöjarna på plats kunde vara kraftigare och att den saknar de stopp som gör det lättare att klicka i tådelen vilket finns på andra (tyngre) bindningar. I det här fallet var det också avgörande att bredden mellan skruvhålen för montering passade med det H-formade inlägget i Völklskidorna, något som inte var fallet hos andra lätta bindningar som ofta har ett smalare avstånd.
ATK bindningarna är dyra och inte alltid lätta att få tag på men kombinationen av funktioner, finish och vikt samt att de alltid fungerat felfritt både på upp- och nervägen gör att jag tycker att de är värda sitt pris.
Så hur är det då egentligen, är lättare alltid bättre? Definitvt om du har ambitioner att tävla, vilket jag inte har. Men lätttopptursgrejor har absolut blivt riktigt bra på senare år, även vad gäller utförsåkningen. Det går att åka på denna typ av utrustning och njuta av åkningen, inte bara överleva, och uppför är det ju alltid en fördel att bära på så lite som möjligt. Men som jag ser det så är det forfarande en nischprodukt, väl värd att satsa på om du kan kosta på dig flera uppsättningar av skidor och pjäxor. Skulle jag satsa på endast en uppsättning skulle jag dock välja lite bredare skidor och kraftigare pjäxor, som t.ex Blizzard ZeroG 95 eller 108 och de nya Scarpa Mestrale RS, även om de väger lite mer.
aventyrslust.com 